På stranden intill en grön sjö – sommarboende i Vichtis

 

Vid sjön Poikkipuoliainens stränder i Järventausta i Vichtis kommun inleddes sommarboendet rätt tidigt. De första sommarbostäderna uppfördes här i trakten redan under tidigt 1920-tal. I Järventausta ligger gammal landsortsbebyggelse och sommarbostäder sida vid sida. Bland de nya invånarna bor en del här året om.

Villan som fick namnet Kiviranta uppfördes ursprungligen som bostadshus, men byggherren sålde den till familjen Männistö i mitten av 1930-talet. Bostadshuset och bastun blev familjens sommarhem där man samlats i fem generationer. Veikko Männistö (f. 1923) var 13 år när han kom första gången till Kiviranta.

”Den sommaren vistades vi i Haapakylä i Nummela när vi fick höra att ett trevligt sommarställe vid Poikkipuolinen var till salu och att det kunde vara värt att ta sig en titt. Första gången vi tog oss dit var det höst och fina färger och sjön var vacker. Vi kom dit med båt. Vi kände en som bodde i grannskapet på andra sidan sjön och vi fick låna hans båt. Utsikten var så fin när sjön låg blank. Det var en så fin och vacker plats i höstfärger. Det var ganska klart att vi tänkte köpa stället.”

Veikko och han hustru Eeva (s. 1923) äger fortfarande Kiviranta, men det är främst deras son och hans familj som disponerar huvudbyggnaden. Dotter Merja Paulin (f. 1948) och hennes man Henry firar sina somrar i bastukammaren och i sommarboden, som är byggd av bräder, huserar deras söner med familjer.

 

Förr var samvaron en väsentlig del av semestern, eftersom de var så få och alla kände varandra. Veikkos mammas generation firade ofta namnsdagar om somrarna och man bjöd in hela Järventausta, både sommargäster och dem som bodde där året om. Veikko som då var ung och rask rodde från stuga till stuga och erbjöd gästerna transport. När flaggan var i topp betydde det att man var välkommen på kaffe. När vägen till Järventausta anlades fortsatte samvaron i samband med vägmötena långt in på kvällen.

Nuförtiden samlas man mer familjevis. Midsommar firar hela familjen tillsammans. Andra dagar dricker man vanligen eftermiddagskaffe tillsammans. Ofta sitter man då på terrassen framför bastun. Därifrån öppnar sig en fin utsikt över sjön.

 

”Vi bara är här, här i skymningen är det mysigt”

Merparten av sommarbostäderna längs Poikkipuoliainens stränder har el, men på Kiviranta har man nöjt sig med en solpanel på bastutaket. Elen räcker till lamporna så att man om kvällarna ser att läsa en bok eller handarbeta. Man har funderat på att låta dra el till huvudbyggnaden, men tillsvidare nöjt sig med en gasspis och ett gasdrivet kylskåp. Vatten bär man från den egna brunnen. Det enkla livet är ett medvetet val: teve skaffar man knappast och mobiltelefonerna kan man ladda i bilen på väg till butiken. Trots att det i dagens läge byggs flotta villor längs Poikkipuoliainens stränder är man inte tvungen att hänga med i utvecklingen.
Eeva drar sig till minnes att man förr vistades praktiskt taget hela sommaren på landet.

”Hans mamma (Veikkos mor Saimi) var hemma hela tiden och började jobba först senare. Hon var alltså hemma och barnen var där med henne och dessutom hembiträdena, de var alla där. Så var det förr i tiden.”

Förr tog resorna lång tid. Till en början åkte man först buss till Ojakkala, därifrån man fick skjuts till stranden och från Järventausta kom någon som mötte en med roddbåt. På 1950- och 1960-talen gick det buss varje dag. Om morgonarna åkte folk till sina arbetsplatser i Helsingfors och på eftermiddagen tog bussen dem tillbaka till Vichtis. Familjen Männistö började färdas med egen bil i slutet av 1940-talet när man fick bilväg ändra fram. När Merja var barn följde cykeln med i båten när man tog sig över sjön för att åka till affären. Ägg och mjölk fick man från en av gårdarna i grannskapet. Hemmamammorna, som vistades långa perioder på sommarvistet tillsammans med sina barn, samlades ännu på 1980-talet vid varubilen.

Numera åker nästan alla med egen bil och från Helsingfors kan man i ett huj ta sig till Vichtis föra att bada bastu en kväll. På vägen kan man handla antingen i Veikkola eller Nummela. Dagens generation är så mycket rörligare än man var förr. Ungdomar reser hit och dit och är ständigt på väg någonstans. Sedan Merja och Henry gick i pension kan de igen vistas långa tider på sommarvistet Kiviranta. Livet flyter aningen långsammare, men å andra siden tillför barnbarnen en hel del liv och rörelse.

 

”Potatis kan man köpa på torget”

Det har skett en hel del förändringar i och med att nya generationer tagit över. Veikkos mor Saimi skaffade sig tilläggsmark där man sedan odlade potatis för familjens årsbehov. En trädgårdsmästare tog dessutom regelbundet hand om både äppelträden och bärbuskarna. Veikko minns med värme de söta jordgubbarna som odlades i trädgården, men när de nya generationerna tog på sig ansvaret för sommarstället avstod man så småningom från odlingarna. I dagens läge kommer man till sommarhuset för att vila, inte för att sköta trädgården. När det gäller att ratta åkgräsklipparen är det alltid någon som ställer upp frivilligt.

Det är viktigt att sommarstället ligger vid vatten. I sjön badar man och ror, Såväl kanoter som optimist har siktats vid stranden. Bastun eldar man praktiskt taget varje kväll. Fiske och kräftning har varit viktig fritidssysselsättning, i synnerhet för karlfolket, men ibland har det varit problem med vattenkvaliteten. Tidvis har lilla sjön Poikkipuoliainen med sin låga vattennivå varit i dåligt skick på grund av övergödning och blågrönalger (cyanobakterier). Numera har sjöarna Poikkipuoliainen, Tervalampi och Huhmarjärvi en gemensam naturskyddsförening som månar om vattenkvaliteten sjöarna. Föreningen bekämpar skräpfisk och ersätter dem med nya utplanterade arter.

 

”Jag tycker att alla i vårat gäng är naturmänskor”

På gårdsplanen stöter man på många olika slags djur och att följa med dem utgör en viktig del av stuglivet. Naturen har förändrats i och med att jordbruket avtagit. Ängarna har delvis vuxit igen och inga kor tittar heller längre fram bakom grannens stängsel. Vitsvanshjortarna har blivit en vanlig syn inom det här området och en granne hävdar att han till och med sett ett vildsvin med kultingar. Det finns också gott om orm, men också med dem försöker man leva i fredlig samexistens. Merja gillar speciellt att följa med fågellivet.
Noux nationalpark ligger strax ”bortom hörnet”. Veikko har hela sitt liv rört sig i skog och mark, liksom också dottern Merja sedan hon endast var ett par år gammal. Trots stora besökarmassor i Noux har de ännu inte upptäckt Vichtisskogarna, förutom någon enstaka som tappat bort sig och undrat hur man hittar rätt stig tillbaka. Merjas barn, som vid det här laget är i trettioårsåldern, beger sig fortfarande gärna på utflykt ut i skogen.

”Det är den delen av Vichtis som känns mest bekant. Där har jag redan som 3-4 åring svampat med min pappa. Mest har jag nog plockat svamp, eftersom jag inte någonsin har gillat att plocka bär. Andra har sedan plockat också bär. Stigarna här på Vichtissidan är välkända. Skogssjöarna är viktiga och fortfarande rena. Folk har ännu inte hittat till Vichtisdelen, det tycker jag är bra. På det sättet bevaras orördheten. Ja, och svampmarkerna, som är ett slags små hemligheter. Man måste känna till de rätta platserna. Men om sedan börjar gå från Noux, från Luk, är området ganska slitet och stämningen är inte längre densamma som när jag var ung. Området är så nedslitet och det är synd.”

 

På sommarstället vistas man långt in på hösten. När dagarna blir kortare är det dags att sätta stugan i vinterskick. Mössen äter gärna till och med tvål om man inte har vett att städa bort dem. När bryggan ska lyftas kommer man överens på förhand. Att dra upp den med hjälp av en vinsch kräver att alla är på plats. Om vårarna städas här grundligt innan stugsäsongen inleds.

När Veikko var barn firade man också sportlov på Kiviranta och då kunde man både skida och åka skridsko på sjön Poikkipuoliainen. Från husen i närheten som var bebodda året om kom vänliga grannar som eldade i sommarhusen innan sportlovsfirarna anlände. Merjas familj vistades också i bastum under sportloven när barnen var små.

Sina grannar hade man känt sedan länge, så de höll också ett öga på ”sommarboarnas” hus: de kollade läget och rapporterade exempelvis om fallna träd eller om fönster man glömt stänga. Ibland hade man behov av betald grannhjälp som exempelvis med att fälla träd och få snön plogad om vintrarna på små vägar.

 

”Att få komma till landet, ta fram vilstolen och njuta av solen. Och sedan ta en simtur!”

För många finländare är det vissa saker som är viktiga för livet på sommarstället: närheten till naturen och friden. Det mest väsentliga har inte förändrats särskilt mycket. Veikko drar sig till minnes:

”Min pappa gillade att solbada. När han begav sig ut för att solbada hade han naturligtvis byxor på sig men också en väst. När han sedan kom den plats där han brukade sola, tog han västen av sig och hängde den i närmsta träd. Ja och så hängde han också upp sitt armbandsur på någon gren, så att han visste hur länge… När han måste vända på sig.”

 

Sommarviste på torpets marker

Hulttila by ligger i Vichtis, sydost om Ojakkala by, vid Enäjärvis östra strand, som gränsar ända till Poikkipuoliainen. Gamla och vidsträckta odlingsmarker omger den kuperade terrängens bebodda höjder. Man vet att det sedan 1500-talet funnits två stamlägenheter i Hulttila by: Häsä och Väärä. Även bortom Poikkipuoliainen fanns det mark som tillhörde Hulttila by och som gränsade till Noux nationalpark. Området kallas Järventausta. På det här området, vid en bäck som rann ut i Långträsk i Noux, verkade Korpinkallio såg från och med 1800-talet.

Ett stycke från stranden, på Häsä gårds utmarker grundades Haudanniemi torp sannolikt i slutet på 1800-talet. Området bestod ursprungligen av ängsmark, som röjdes till åker i samband med att torpet kom till. På området har man också funnit mystiska stenrösen, som har gett upphov till allsköns berättelser. Traditionen förtäljer att det skulle vara fråga om ryska soldaters gravar. Soldater som hade slagit läger i Ojakkala under det så kallade Finska kriget. År 1925 omvandlades Haudanniemi torp till ett eget hemman, vars första husbonde hette Herman Flinck. År 1932 styckades lägenheten Kiviranta från Haudanniemis marker.