Från utkomst till välutrustad rekreation

Skogsbruk och jordbruk, jakt och fiske, sommarboende och utfärder – allt sådant har i alla tider krävt att man beaktar väder och vind. Vare sig det har gällt arbete eller hobbyer har man rustat sig med de bästa plaggen, kunskapen och verktygen som stått till buds. I och med att finländarnas inkomster har ökat, teknologin har utvecklats och livsstilen förändrats har också finländarnas inställning till naturen och till att röra sig i naturen förändrats en hel del.

Förändringarna i förhållandet till naturen har skett i olika takt i olika delar av Finland. Ett helsingforsbarn kanske aldrig har sett en levande ko, medan naturen är närvarande i vardagen på ett helt annat sätt i Kajanaland. Så sent som under 1900-talets senare hälft var det många som behövde få tillskott till hushållet i form av antingen tilläggsnäring eller biinkomster genom att sälja jaktbytet eller bär och svamp man plockat, medan det inte längre förekom i södra Finland.

 

Jordbruket

För hundra år sedan var det i huvudsak hästkraft som drev det finländska jordbruket, men på 1910-talet började maskiner ta över allt mer inom jordbruket: liemännen fick ge vika för hästdragna slåttermaskiner på många åkrar. Traktorerna gjorde i större omfattning sitt intåg på de finländska åkerjordarna på 1930-talet och då började man också redan att använda skördetröskor för att ersätta det stora antalet människor som annars krävdes i skördetider.

Efter andra världskriget fick hästen stiga åt sidan som dragdjur i och med att jordbruket blev maskinellt. Sedan dess har utvecklingen gått mot allt större maskiner och färre människor som arbetskraft inom både åkerbruk och kreaturshållning. Robotar mjölkar korna, satelliter observerar hur grödorna utvecklas och en enda person som styr en stor maskin tar in hela skörden.

 

Skogsarbetet

Det industriella skogsbruket fick sin början i mitten av 1800-talet och förutsatte att skogsbruket organiserades. Att fälla skog var fysiskt tungt och arbetsintensivt och sysselsatte därmed ett stort antal personer. Avverkningarna i skogen och timmerflottningen längs vattenleder förbättrade utkomstförutsättningarna för befolkningen på landsbygden, i synnerhet för torpare och andra som inte ägde jord. Skogsarbetet utfördes länge med häst- och manskraft, av karlar med yxor, ramsågar och justersågar.

Skogsarbetet blev allt mer maskinellt från och med 1950-talet. Först börjande man använda traktorerna, som gjort intåg i jordbruket, till att köra timmer och ploga rutter. Även motorsågarna blev vanliga då, men på den tiden var de ännu var väldigt tunga. Till en början lade man inte så stor vikt vid arbetarskyddet. Resorna till avverkningsplatserna var långa och ännu på 1960-talet var det vanligt att skogsarbetarna bodde i baracker i anslutning till arbetsplatsen hela vintern. När allt fler började ha bil i Finland och ett nätverk av skogsvägar anlades började skogshuggarna pendla till avverkningsplatserna från sina hem.

Inom teknik och arbetarskydd gjordes stora framsteg under 1970- och 1980-talen. Idag utförs arbetet med hjälp av specialiserade skogsmaskiner som utför samtliga arbetsmoment: en skördare fäller, kvistar och apterar träd till stockar enligt givna mått. Idag utnyttjar även skogsbruket modern datateknik. Hela yrkesgrupper har försvunnit inom skogsbruket, men samtidigt har nya yrken uppstått.

 

Jakt, fiske och samlarkultur

Lika länge som det har funnits människor har jakt, fiske och samlarsamhällen funnits. I Finland omvandlades jakt från näringsgren till hobby under 1900-talet. Samtidigt har regleringen av fångsten ökat betydligt. En stor del av jägarna ingår i jaktlag och jaktsällskap som man började grunda i Finland under senare hälften av 1800-talet. Ofta hyr jordägare ut sina jakträtter till jaktsällskap som i sin tur sköter om övervakning, jaktarrangemang, viltvård och vilträkning i området. Trots den snabba tekniska utvecklingen under de senaste åren har skogskunskapen fortfarande sin givna plats i jaktens värld: det gäller att veta hur man rör sig och klarar sig i skog och mark under olika årstider, hur man hanterar kniv och yxa, hur man spårar sitt villebråd och hur man hanterar nedlagt vilt.

Längs kusten och i skärgården har fisket i alla tider varit en viktig näring och i synnerhet strömming har varit basföda för skärgårdsborna. Sedan förhistorisk tid har nätet varit det viktigaste fiskeredskapet. Trålfisket utvidgades på 1950-talet och innebar att strömmingsfisket blev industriellt. Trålandet sker långt ute på det öppna havet och trålen kan dras oberoende av bottenkvalitet. Idag lokaliserar man strömmingstimmen med ekolod, men yrkesfiskarna blir allt färre.

Fiske som fritidssysselsättning är fortfarande mycket populärt. I dag har fritidsfiskarna tillgång till olika slags hjälpmedel för att lokalisera de bästa fiskeplatserna. Enligt Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet var metspöet fortfarande det mest använda fångstredskapet år 2010. Det har också tillkommit nya yrken i anslutning till fiske, numera kan man bli fiskeguide.

Naturens gåvor har i alla tider varit en viktig näringskälla för oss människor. Fortfarande plockar finländarna själva en stor del av de bär de äter. Även om de ivrigaste bär- och svampplockarna ofta är antingen medelålders eller äldre personer, har speciellt intresset för svampplockning igen ökat under de senaste åren. I början av 1900-talet plockade man också bär och svamp för att få en liten biinkomst, men i dag är det främst plockare från utlandet som står för det kommersiella plockandet i större skala.

 

Fritidsbostäderna

Dagens finländska stugtradition är resultatet av en lång utveckling. På 1800-talet var sommarvillan de förmögnas privilegium. Då flyttade hela hushållet inklusive tjänstefolket till sommarvistet och det var främst kvinnorna och barnen som sedan stannade där hela sommaren. I början av 1900-talet ökade antalet sommarbostäder så småningom. Urbaniseringen ledde till att de som flyttat från landsbygden längtade till naturen och i takt med ett ökande välstånd och ett mer jämlikt samhälle blev drömmen om sommarstället möjlig att förverkliga för allt flera. Busstrafik och privatbilism gjorde sitt intåg från och med 1920-talet, vilket gjorde det lättare att söka sig ut från städerna.

I stället för att vistas på stugan hela sommaren kunde man vara där under kortare perioder, kanske bara några dagar. Efter att vi övergått till femdagars arbetsvecka i slutet av 1960-talet vistades man ofta på stugan över veckoslutet. Efter kriget, under 1940-1960-talen byggdes sommarstugor som var betydligt mindre än tidigare tiders villor. Nu byggdes stugor också ofta längs stränderna. Jordbrukarna sålde gärna mark vid stränder som inte lämpade sig för odling och strandlandskapen förändrades betydligt på grund av det intensiva byggandet. På sommarstället blev trädgårdsodling ofta en kär hobby, som speciellt under efterkrigstiden gav familjerna ett välkommet näringstillskott. Därför är de stora årskullarnas minnen från vistelsen på stugan ofta präglat av upplevelsen av ”arbetsläger”.

Intensivast var stugbyggandet i samband med det ekonomiska uppsvinget på 1970- och 1980-talen. Då byggdes drygt 100 000 nya stugor. Vid utgången av år 2012 var antalet fritidsbostäder i Finland 496 200. Allt fler stugor omvandlas till fritidsbostäder med samma bekvämligheter som man har i sitt stadshem. Mer än 80 procent av sommarstugorna har el, men dricksvattnet kommer för det mesta från antingen den egna eller grannens brunn. Närheten till naturen och uteliv är fortfarande viktiga värden, men olika göromål och pyssel har i allt större utsträckning ersatt rekreation och vila.

 

Förändringar i hur vi rör oss i naturen

Ursprungligen rörde sig människan i naturen för att skapa nya bosättningar och för sin utkomst. Att iaktta och röra sig i naturen hade ett givet syfte: man jagade, vallade boskap eller förflyttade sig helt enkelt från en plats till en annan.

Sedermera har utfärder blivit en populär fritidssysselsättning som står för motion, rekreation och hobbyverksamhet. Friluftslivet i Finland har på ett avgörande sätt främjats av bland annat scoutrörelsen allt sedan 1910-talet och av natur- och friluftsorganisationerna från och med 1930-talet, men också av den naturverksamhet som ungdomsorganisationerna och skolorna har bedrivit. Efterkrigstidens höjda levnadsstandard och ökade fritid har också bidragit till utvecklingen.

När intresset för fåglar väcktes i Finland på 1800-talet var det fråga om vetenskaplig verksamhet och artbestämmelsen gjordes vanligen på döda exemplar. Från och med 1930-talet tändes gnistan till intresset för fågelskådning eller en vetenskaplig karriär tack vare läroverkens naturklubbar. Efter krigen introducerades kikarna i ny omfattning och i slutet av 1960-talet kom teleskopen. Fågelskådarna har varit sin vetenskapliga bakgrund trogna och sysslar med artbestämning, fågelkryss och ringmärkning av fåglar, som gjort det lättare att följa med fågelflyttningen. Jämsides har intresset för att upptäcka ovanliga arter ökat även som fågelkryss som ger poäng.

 

Finländarnas inställning till och beteende i naturen har förändrats i och med ett större välstånd, tekniska landvinningar, ökad fritid och förändrade levnadsvanor. Bekvämlighet och reklamrelaterad medvetenhet, men också den osäkerhet som följer av att vi fjärmats från naturen föder behov av allt effektivare och tryggare utrustning. Nya apparater och textilier gör det lättare och behagligare att röra sig i skog och mark, men samtidigt har kanske förmågan att reda sig med enkla medel i naturen blivit sämre. Skogsliv som rekreation är på uppåtgående. Geocaching, levande rollspel och airsoftspel är exempel på nya fritidshobbyn med koppling till naturen.