Tjejer som staijar – fågelskådaren Hanna Hyvönen

 

Unga kvinnor är inte den vanligaste synen bland fågelskådare, men Hanna Hyvönen (f. 1991) skrattar bara åt fördomarna. Hanna studerar biologi men vill ändå inte börja arbeta med fågelskådning utan föredrar att behålla det som en intressant hobby. Hon satsar gärna på kvalitet när det kommer till inköp av utrustning, och med en studerandes budget blir det långt mellan nyanskaffningarna.

Hannas fågelskådningsvideo (på finska):

 

Kikare och tuber

Enligt Hanna är kikaren en fågelskådares viktigaste redskap. Det blir lätt stora pengar när det kommer till optik. Hannas kikare är sex år gammal och en ny finns på inköpslistan, men för en bra kikare kan man få punga ut uppemot ett par tusen euro. Även en simpel kikare fungerar dock i fält. Som stöd för kikaren har man stativ, ”staijkäppar” eller på finska mer officiellt seipiö. Med en staijkäpp som stöd tröttas inte armarna ut lika fort när man följer fåglarnas förflyttningar, det vill säga när man skåder fåglar, ”staijar”.

Hanna berättar att eftersom redskapen är så dyra är det många som knåpar ihop egna:

”Min pappa hittade som tur den här på ett lopptorg för några euro. Det var ett verkligt fynd, såna här kan kosta runt hundra euro om man köper nytt. Därför har de flesta fågelskådare inte ens en sån här adapter här utan de trixar ihop nåt eget av Gud vet vad för käppar och gamla klubbor.”

De flesta som har varit aktiva länge skaffar sig en tubkikare, en tub, med stativ att ha vid sidan om den vanliga kikaren. Också Hanna köpte först en billigare tub men bytte snart upp sig till en bättre. Tuben vilar på ett stativ. Dagens stativ tillverkas av kolfiber vilket gör dem lättare än de gamla metallstativen. Kolfiberstativen kan dock vara ostadiga om det är blåsigt. Om man köper delar billigt kan det också bli svårt att få dem att passa ihop ordentligt, vilket också kan göra stativet ostadigt i vinden. Hanna drömmer om ett nytt stativ och en kulled som passar till.

För många är fotografering en viktig del av fågelskådandet. Hanna tänker inte skaffa sig en dyr digitalkamera att släpa med i fält, utan fotograferar med en vanlig digitalkamera direkt genom tubens sikte, någonting som kallas digiscoping. Med en bra tub kan man få fina bilder också med en vanlig kompaktkamera.

”Det dåliga med det här är att om fågeln inte är stilla utan rör på sig så måste man vara skicklig på att följa efter den. Det kräver ganska mycket träning. Bilderna blir också ofta ganska suddiga. Men om fågeln sitter still och ljuset är bra, och det inte ösregnar – då brukar det gå bra.”

 

Enligt Hanna finns det en tendens till kapprustning bland fågelskådare, och det pratas mycket om redskap i fält. Med fina tuber och stativ kan en hobbyskådare skaffa sig större trovärdighet, men i sista hand är det ändå fågelkännedomen som avgör. I början bar Hanna ofta med sig fågelboken i fält men idag behöver hon den bara för att identifiera mer sällsynta arter. Ofta tar hon bara med sig sitt observationshäfte, där hon antecknar all information om observationerna; var och när den gjorts, eventuell väderlek, om hon hade någon med sig på utflykten och detaljer om fågeln. Sådana detaljer är fågelns vetenskapliga och ibland förkortade artnamn, fågelns kön och ålder och huruvida den är lokal eller en flyttfågel. Hon beskriver också fågelns läten.

I smarttelefoner finns det ofta GPS för navigering och platsbestämning, men även med en vanlig mobiltelefon går det bra att ringa in en kompis för att titta på ett intressant fynd. Medlemmar i bongarförbundet har också tillgång till förbundets larmsystem som förmedlar information om mer ovanliga observationer. All fågelskådning går inte under rubriken kryssning eller ”bongning” – när man kryssar fåglar skådar man efter en specifik art medan en vanlig skådningsutflykt handlar om spontana observationer.

 

Vettig klädsel är a och o när man rör sig utomhus. Den som fryser orkar inte koncentrera sig på fåglar.

”Vandringskängor är första prio, dom använder jag mest. Naturligtvis funkar det med Nokias gummistövlar också, och på vintern skulle jag inte klara mig utan såna där filtfodrade vinterstövlar. Om man fast står stilla i ett par timmar och det bara är snö och is under, så får sig tårna en hård omgång, och det är bara sådana stövlar som håller tårna varma. En varm jacka måste man ha, förstås, och speciellt en sån som står emot vind och vatten. Samma sak med byxor. Mina fingrar fryser dessutom lätt. Om det är under tio grader behöver jag dubbla handskar, ett par innehandskar och sen ett par riktigt tjocka, minus 30-graders handskar ovanpå. Då klarar jag mig just och just när det är runt noll. Men sen på vintern, när det är köldgrader, så använder jag oftast dessutom såna där värmepåsar […] det är en sån där kemisk reaktion i dom, att när man mekaniskt gnuggar dom så börjar dom värma. Dom värmer sen i tio, tolv timmar. Utan dom där värmepåsarna skulle jag inte alls klara mig ute på vintern.”

 

Utflykter och utflyktsmål

Fågelskåda kan man under vilken tid som helst på året, men flyttperioderna på våren och hösten är de aktivaste tidpunkterna. På vintern och högsommaren är det lugnare. Information om bra fågelskådningsplatser får man från böcker, internet och av andra fågelskådare. På internet finns det flera hemsidor där man kan dela med sig av fågelobservationer och tjänster för att dela bilder med varandra. Det finns också fågelskådarbloggar. De som upprätthåller nättjänsten Tiira sammanställer också statistik av den information som laddats upp till tjänsten. Ur statistiken kan man sedan utläsa exempelvis hur lärkorna rör sig om våren och om tidpunkten har förändrats i förhållande till tidigare år.

Hanna gör olika långa utflykter. Kortare turer på ett par timmar i närområdet blir det oftast, men ett par gånger om året gör hon längre besök på ett par dagar till fågelstationer. Bland unga fågelskådare försöker man också gå ihop om ett utflyktsmål och har till exempel samåkt till Kouvola för att titta på vitkindade gäss vid åkerrenen. När Hanna rör sig i huvudstadsregionen försöker hon främst använda kollektivtrafik även om det innebär extra släpande på utrustningen. Bland Esbos fågelskådarplatser är fågeltornet i Otnäs Hannas favorit. Därifrån ser man bra till Bredviken och den frodiga viken är ett bra ställe att se exempelvis vadarfåglar. I Noux kan man dessutom skåda efter ugglor om vårvintern.

 

I Esbo finns det sju stycken fågeltorn, varav två ligger intill Finno fågelträsk och naturstig. När Hanna ännu bodde i Esbo besökte hon ofta fågelträsket i Finno, nu blir det ett par gånger om året. Det är ett speciellt ställe: det gamla reningsverkets sedimenteringstank har nästan växt igen och är idag en pöl där speciellt andfåglar och en stor skara skrattmåsar trivs. Området kommer att förändras radikalt i samband med kommande nybyggen i stadsdelen. Många fågel- och naturhobbyföreningar misstänker att åtgärderna som har planerats för att bevara fågelbassängens speciella frodighet inte kommer att vara tillräckliga.