Vildmarksliv och elektronik – jaktteknik i förändring

 

”Av någon anledning verkar amerikanska uppfinningar gå bra hem här”, konstaterar köpmannen i en affär som säljer vildmarksutrustning om finländska jägares iver att köpa utrustning. En del tycker att de finländska jägarna har blivit slavar under elektroniken, som sitter i sin bil och kollar på kartan i mobilen var hunden rör sig, via information från hundens GPS-halsband. Hunden spelar in en video som visar vad den skällde på i skogen, och via bilder som sänds från en viltkamera kan man kontrollera vilka gäster som besöker utfodringsplatsen. Avståndsmätare och ljusstarka kikarsikten gör det lättare att avfyra skott mot viltet, och om ett djur ändå skulle bli skadskjutet hittar man det med hjälp av värmekamera. Det finns också särskild elektronisk utrustning för lockjakt och grytjakt. Orienteringen underlättas av GPS-mottagare, och jaktlaget håller kontakt med varandra med VHF-telefoner. Älgarna drivs bekvämt ut ur skogen med hjälp av fyrhjulingar.

Vildmarksutrustningens svindlande utveckling utsträcker sig också till kläder och skodon. Traditionella material som läder, bomull och ylle har ersatts av tekniska textilier som andas och är vattenavvisande. Gummistövlarna har bytts ut mot vandringsskor. Batterier håller jackor, handskar och skodon varma. Att klä sig i lager på lager är redan normen och alla har goretexkläder, utom några som envisas med att använda sin gamla vadmalsdräkt.

 

Den viktigaste positiva sidan är säkerheten, både ens egen och hundens: tack vare GPS-sändaren kan man hitta en försvunnen eller skadad hund, och även människor löper mindre risk att gå vilse i obekant terräng när de har modern teknik till hands. Å andra sidan är man sedan i blåsten om batteriet tar slut, signalen försvinner eller apparaten blir skadad av fukt – man borde ändå bevara lokalsinnet och orienteringsförmågan.  Det finns de som tycker att tekniken tar bort njutningen och upplevelsen av friden i naturen.  I de flesta jaktlag är tekniken i alla fall en del av vardagen. De yngre kan fungera som innovatörer, men det är inte heller så många äldre som helt vägrar använda hjälpmedel.

 

”Senare har det kommit med ny teknik i älgjakten, först kom det halsband för hundarna och hundföraren hade en mottagare som berättade vartåt hunden var på väg och hur långt borta den var. Med mobiltelefonerna kom sedan mer avancerade funderingar. Nu kunde man höra om hunden skällde på älg. Så kom de senaste uppfinningarna, att man kan följa hundens rörelser på en karta på mobilen, se var hunden är, hur snabbt den rör sig och om den skäller. Det bästa historien är från en älgjakt 2010. Jaktgänget hade tagit paus på en skogsbilväg. En hundförare körde fram till dem, tittade på sin mobil och sa att en älg och en hund strax kommer ut på vägen ca 100 meter från sällskapet. Och han berättade när älgen kommer ut på vägen och det kom verkligen en älg över vägen med en hund i hälarna. Nog är det en otrolig utveckling jämfört med drevjakt.”

Särskilt vid älgjakt har radiotelefonkontakt ersatt skjutandet av signalskott, och numera skämtas det om att en jägare som sitter på pass utan radio kan bli kvarglömd i skogen. Man kan skydda sin hörsel mot skottljuden med hjälp av hörande hörselskydd som förstärker små ljud t.ex. från grenar som bryts, men dämpar ljudet från skott. För många jägare i dag är det en viktig del av hobbyn att fundera på kläder och utrustning och testa nya jaktmetoder.

 

Att sköta viltstammarna är en viktig del av jakten. Viltkameror utrustade med rörelsevakter fotograferar besökare på utfodringsplatsen, och en IR-blixt ser till att man får en identifierbar bild av djuret utan att skrämma det. En del jägare tycker det är onödigt att ha exakta uppgifter om vem som besöker utfodringsplatsen och när, men kamerorna är till stor glädje med tanke på viltvården och observationerna av stammen.

 

Transporten och hanteringen har förbättrats enormt. Då älgen tidigare flåddes och styckades i skogen eller i någons gamla ladugård, är moderna slaktskjul utrustade med eldriven lyftanordning, kylrum, köttkvarn och vakuumförpackningsmaskin. Lokalerna är hygieniska och lätta att hålla rena.

 

En del av dagens vildmarksutrustning är säkert praktisk och förbättrar säkerheten och bekvämligheten vid jakt, medan en del är ganska onödig. Många tycker att det finns risk att det kan gå för långt. Om man till exempel använder kamouflagetält och lockfåglar kan det hända att man får en hel flock flyttande gäss till platsen. Skjuter man då tiotals gäss i stället för två eller tre är det uppenbart att tekniken missbrukats. I huvudsak har de finska jägarna ändå hög moral, och i jaktkretsar har man inte mycket till övers för fångster som gjorts med tvivelaktiga eller olagliga metoder och inte heller för den som använder sådana.

”I regel är ändå den här traditionella jakten djupt förankrad i vår jaktkultur, så att om man har sådana här hjälpmedel och använder dem gör man det till största delen för att stöda den traditionella hobbyn, kanske också för att underlätta den lite. Nå ibland kan det ju väcka munterhet om någon har avståndsmätare och en massa elektroniska grunkor med sig. Då kan de andra skratta lite åt honom och mena att vad ska han med dem till.”

Alla jägare är ändå inte lika entusiastiska över den nya utrustningen:

”Nog finns det fortfarande jägare som avstår från alla de här prylarna och återgår till helt grundläggande jakt: de drar på sig gummistövlarna, hänger hagelbössan på axeln och beger sig till skogs med hunden. Mer än så behövs inte.”

Video om älgjakt (på finska):

 

Kvinnor som jagar

 

Kvinnliga jägare är fortfarande i minoritet, men de blir hela tiden fler. År 2011 hade nästan 312 000 personer jaktkort och av dem var 18 000 eller cirka fem procent kvinnor.

Många kvinnliga jägare har inspirerats av sin man att komma med, även om det också kan ha haft en viss betydelse att fadern varit jägare, eller kanske modern om det är fråga om en yngre kvinna. Kvinnliga jägare stöter fortfarande ofta på fördomar, som att ”männen mister det sista av sin frihet om fruntimren börjar vara med i skogen”. Vill man klara sig i den här maskulina hobbyn måste man sköta saker och ting ordentligt, och kvinnorna upplever också att andra kvinnor är omsorgsfulla och skickliga skyttar. Det är dock inte bara kvinnor utan också yngre personer överlag oberoende av kön som har svårt att få komma med i ett jaktlag.

Det ordnas också egna evenemang för kvinnliga jägare. I en älgjaktsweekend ingår kost och logi, och till exempel lockar evenemanget Ellit erätulilla ett drygt tjugotal kvinnor från olika håll i landet. Många återvänder också följande år: arrangören Mari Skogberg berättar att hon blir väldigt glad när någon som året innan var med som drevkarl för första gången återvänder följande år som skytt med avlagt älgskytteprov.

”Den här hobbyn passar för både män och kvinnor, man kopplar helt loss från allt annat, från vardagen. Särskilt när jag har suttit på hjortpass har jag ibland suttit åtta timmar i tjugo graders köld, och fast det kommit hjortar har jag inte skjutit utan bara tittat. Att bara få vara i fred, ingen som ropar på mamma att hämta det, gör det.”