I skogens gömslen - Geocaching som naturhobby
Geocaching är en friluftshobby som utövas i hela världen och som går ut på att gömma och leta upp små lådor som kallas geocacher. Geocacher finns överallt, i städer, skogar, på öar och stränder. Geocaching passar för alla åldrar och kräver inga specialkunskaper. Man letar upp cacherna med hjälp av GPS-satellitpositionering, men det kan också gå bra utan. I mars 2010 fanns det över en miljon aktiva geocacher i över hundra länder och på alla kontinenter. År 2012 fanns det i Finland över 21 500 aktiva geocacher.
Paret Ilkka Kukkonen (f. 1975) och Outi-Maaria Palo-oja (f. 1978) från Nyslott har hållit på med geocaching sedan 2010. Hobbyn är ett komplement till Ilkkas och Outi-Maarias andra intressen som mc, naturliv och resor. På sista tiden har också parets förstfödde son Onni deltagit i geocacheresorna.
Modern redskapssport
”Det här är nog verklig redskapssport – nästan alla har något slags smarttelefon med sig så att de direkt kan logga sitt fynd på nätet.” – Ilkka
Ilkka och Outi-Maaria beskriver geocaching som modern skattjakt, där man utnyttjar GPS-teknik för att gömma och hitta skatter. Det viktiga är upptäckarglädjen och – när cachen är gömd på ett svårtillgängligt ställe – att övervinna sig själv. Hobbyn handlar om upptäckarglädje och längtan efter spänning, och lite äventyrslusta finns också med. Geocaching är en fängslande hobby. Den får också fart på personer som annars kanske inte skulle komma sig ut i naturen. När man letar efter cacher besöker man platser man kanske annars aldrig skulle besöka.
Förhållandet mellan människa och teknik kommer fram på ett nytt sätt vid geocaching. GPS-mottagare, smarttelefon, pekplatta eller t.ex. bilnavigator är viktig utrustning när man letar efter cacher, men nytt är också webbgemenskapens betydelse och tjänsten geocaching.com, som är en väsentlig del av hobbyn. På nätet anmäler man nya cacher och hittade cacher och via gemenskapen kan man få nya idéer för hur man kan lägga ut och hitta cacher. Man kan också dela sina erfarenheter med nätgemenskapen. På det här sättet breddar nätgemenskapen både rese- och geocachingupplevelsen.
Den nya tekniken passar bra för geocaching. Kontinuerlig internetuppkoppling gör att man genast kan ”logga” sitt fynd på nätet. När man själv har lagt ut en cache rapporterar man in cachens koordinater på nätet och svårighetsgraden, dvs. en klassning av terrängen på skalan 1-5, plus en kort och kärnfull eller mer detaljerad beskrivning av cachen. Frivilliga bedömare, reviewers, granskar nya cachar innan de publiceras på nätet. Man måste sköta om sin egen cache: Om man inte kan sköta om den t.ex. för att man flyttar från orten, kan man låta någon annan geocachare adoptera den. Man får meddelande till sin e-post när någon har hittat ens cache, och via systemet går det också att förmedla information om någon märkt att cachen behöver underhållas.
“Internet är ganska väsentligt vid geocaching. — För att veta var de där cacharna finns behöver man förstås något slags internetuppkoppling, allra minst, men ganska ofta har man nog en riktig GPS-mottagare. En del använder också bilens navigator, men har man hållit på med geocaching lite längre brukar man nog vilja ha en GPS. — Men många använder i dag sin smarttelefon, den är lätt att ha med och där kan man sedan alltid uppdatera och se om det finns några cachar i närheten. — Det har börjat byggas upp kring GPS eller smarttelefon och det ganska snabbt.”
Å andra sidan kan tekniken som används i samband med hobbyn ta bort uppmärksamheten från omgivningen där cachen är gömd:
”Ibland märker man att man går runt på en plats med sin GPS eller telefon eller någon annan utrustning och letar efter cachen och bara glor på displayen, att här nånstans borde den finnas, och först sen när man hittat cachen ser man sig omkring och märker hur vackert landskapet är…”
Det finns geocachare av många slag:
”— det finns lika många geocachare som det finns människotyper, för många är geocaching helt enkelt en veckoslutshobby. Och sedan finns det sådana här lite aktivare geocachare, som ägnar hela semestern åt hobbyn och gör geocachingresor runt om i landet och även utomlands…”
En del inbitna geocachare satsar på bättre utrustning och sätter upp kvantitativa och kvalitativa mål för geocachingen. Somliga är riktiga nördar med bra och mångsidig utrustning. En nörd kan ha sin terrängbil lastad med teleskopstege, griptång, kajak, cykel, frilufts-, dykar- och klätterutrustning och till och med en metalldetektor. Aktiva geocachare är redo att leta efter cacher i samband med resor och har alltid basutrustning med sig t.ex. i bilen.
”… snart börjar man ha en geocachingryggsäck med handskar i bilen ifall man måste klättra eller gräva fram en cache på ett besvärligt ställe.”
Det finns också hunters, cachare som vill vara den första att hitta en ny cache, en FTF- eller first to find-cache. En del geocachare rör sig gärna i naturen, medan andra hellre håller till i urban miljö och inte ger sig långa vägar ut i naturen för att leta efter cachar. Outi och Ilkka berättar att de framför allt försöker lägga ut cachar som går att hitta när man rör sig med familjen på stan, utan några akrobattrick.
Det har blivit vanligare att folk har utrustning av olika slag och satsar mer pengar på hobbyn, men Outi-Maaria och Ilkka påminner om att en geocachare klarar sig bra också med anspråkslös utrustning. Minimibehovet är internetuppkoppling och positioneringsutrustning av något slag. Också Outi-Maaria och Ilkka har någon gång letat upp en cache i festkläder i samband med en fest:
”Och visst är det bra att ha friluftsutrustning, men vi har nog också många gånger krupit under någon bro i våra bästa kläder för att hitta en cache.”
En bra geocachingupplevelse
“När allt klaffar känns det verkligt meningsfullt”.
Tack vare geocachingen kommer man bättre ihåg olika platser. Beskrivningen av platsen där cachen är gömd är väsentlig för en bra geocachingupplevelse. Beskrivningen borde i stora drag berätta hur lång tid det tar att hitta cachen. En bra presentation ger platsen ett mervärde, något som lockar en att besöka platsen. Ofta minns man bäst cachar som är förknippade med någon utmaning:
”— men då var jag ensam och letade efter en fysiskt krävande cache och blev överlycklig när jag hittade den helt själv, överträffade mig själv, klättrade upp dit”.
Populära gömställen i naturen är natursköna landskap eller historiska objekt där geocacharna får veta sådant som är helt nytt för dem:
”— de här borgbergen och sådana här djävulskyrkor, som jag egentligen inte visste något om, men sen i samband med cacharna har jag på något sätt fått upp ögonen för hur man till exempel försvarade Finland förr i världen när vapnen var lite primitivare. Man känner att man är en ganska liten människa i den stora naturen”.
Andra populära gömställen är vindskydd och utflyktsplatser, eftersom man då till exempel kan grilla korv i samband med geocachingen. Ibland kan man också stöta på djur och råka ut för farliga situationer i naturen:
”Kanske den farligaste upplevelsen vi varit med om vid geocachingen var när vi en gång mötte en älgtjur på en ås under brunsttiden, men som tur var den inte intresserad av oss utan försvann. Men någon loggade om vår egen cache att han inte vågade söka fram den för att där låg en huggorm och vaktade den, han fick komma tillbaka nästa dag”
Geocachare kan utveckla sitt ”geoöga” så att de lätt upptäcker detaljer i terrängen som inte hör hemma där, och å andra sidan lär de sig se på andra människor vem som är geocachare. Med hjälp av geoögat kan man också göra fynd av misstag. Outi och Ilkka tycker bäst om skogsmiljöer som inte är alltför svårtillgängliga:
”— en plats med riktigt fin natur och sådan att man i lugn och ro kan bege sig dit och kanske ta matsäck med eller något annat och sen sitta där och njuta, det är nog fint”.
Outi och Ilkka säger att en avigsida med geocaching är geoerosion, det vill säga skador som geocacharna orsakar på vackra naturplatser i samband med letandet. Man försöker undvika detta genom att vid beskrivningen av cachen berätta om ömtåliga naturplatser och instruera cacharna att undvika känsliga områden. Det är också förargligt när någon förstör cachar med flit eller av misstag. Oftast är den skyldiga en mugglare, det vill säga en person som inte håller på med geocaching.
Även utan stora mål känns hobbyn trevlig och meningsfull.
”Tja. Måste alla hobbyer ha ett ädelt mål. Nåja, man lär känna nya platser och upplever spänning. Alltså fast det låter knasigt att ett sådant här satellitpositioneringssystem som ursprungligen togs fram för militärt bruk och har kostat miljontals dollar, att vi på riktigt använder det för att leta efter tupperwareburkar i ett stenröse, men ändå är de här tupperwareburkarna eller filmburkarna stora skatter för oss och man blir alltid, särskilt om man hittar en cache som man har letat efter länge.”
