Titta är 76 år och bor på ett servicehem. Hon flyttade till huset för ungefär två år sedan, efter att ha varit sjuk en lång tid. När hennes hyreslägenhet såldes kändes servicehemmet som ett tryggt alternativ för Titta som inte har någon familj. De närmaste släktingarna bor antingen långt borta eller är själva till åren komna. Beslutet att flytta till servicehuset var när allt kommer omkring lätt att fatta.

Att flytta från ett självständigt liv och bli en del av servicehusets stora gemenskap av olika slags människor krävde anpassning. Invånarna har egna bostäder med kök, och man får inreda sin lägenhet efter egen smak och leva ett självständigt liv. Man får också ta sig ”friheter” från vardagsrutinerna på servicehemmet. Titta äter t.ex. ibland morgonmål på sitt eget rum. Hon vill motverka att bli institutionaliserad och vill klara sig själv så långt det går, också om hennes sjukdom innebär vissa begränsningar.

Tidigare var Titta aktivt intresserad av kultur och reste omkring, men numera begränsar sig aktiviteterna till hemmet. Under sin yrkeskarriär arbetade Titta med internationella uppdrag, och hon håller uppe sina språkkunskaper bl.a. genom att läsa tyskspråkiga böcker och genom att titta på tyska polisserier. Dokumentärer om historia och olika kulturer intresserar henne också.

”Jag såg tryggheten som en mycket viktigare poäng än att bo ensam, att igen leta hyresbostad och vara ensam.”

”Det fanns ingen sådan krets av människor runt mig som jag kunde ha fått stöd av. Men jag tror att alla erkänner, åtminstone till nittio procent, att det är svårt att avstå från självständigheten eller familjen, från sitt eget hem. Och det krävs ganska mycket attityd att vänja sig vid hur det går till här i huset, att vi är så olika som människor. Det finns lika många attityder som det finns invånare.”

Onsdagen den 2 februari 2011

Vinterdagen i servicehuset gick ungefär som de andra dagarna. Det snöade och det var februarimarknad på torget, men det påverkade inte husets dagsrytm – mattiderna var de samma också i dag. Tittas dag började med morgonmålet som hon åt tillsammans med de andra invånarna i den gemensamma matsalen.

Dagen gick i sakta mak. Titta läste tidningar, gjorde korsord, gick på lunch och fortsatte läsa. Under dagen kom två sköterskor för att fråga hur det stod till och för att hjälpa med några småsysslor.

När snöfallet upphörde på eftermiddagen gick Titta ut på ärenden. Hon hade med sig stavar som stöd, och halkskydd under skorna. Promenaden gick till bankomaten och till affären. Hon skulle få besök från Helsingfors följande dag och ville ha något att bjuda på: frukt och karelska piroger. Titta bestämde sig också för att köpa Ilta-Sanomat. Rubriken om en ”hemlighållen diskussion om Karelen” väckte hennes intresse.

”Stavarna är min rollator. - -så länge jag kan röra mig med hjälp av dem kommer jag att göra det, och det är glädjande att många äldre använder dem, att många har fattat att man inte måste ta till rollatorn ännu- -den går behändigt att fälla ihop, den här stavrollatorn.”

Kvällen gick lugnt. Titta såg mest på TV. Som avslutning på dagen kom sköterskan med kvällsmålet. När Titta hade sett på kvällsnyheterna och tagit sin kvällsmedicin gick hon till sängs.

[om sköterskorna]”De är sådana där flinka arbetsmänniskor och jag uppskattar deras arbete väldigt mycket. Samtidigt är vi goda vänner, jag ingår liksom också i gemenskapen.”

”Vad jag kan förstå är det trevligare för personalen att arbeta om man tar hänsyn och försöker göra något själv också.”

Tankar om vardagen

”Ju äldre man blir och när människan går miste om sin hälsa, visst är det bra med en sådan här plats då, här får man ju sina mediciner från apoteket och vissa saker...ja, alltså det är nog väldigt bra. Och personalen är fantastiskt vänlig och trevlig.”

”Sanningen är väl den att man inte längre har ungdomens energi och effektivitet. Man skulle vara så effektiv alltid. Och nu är det irriterande när den är borta.”

”Vi diskuterade [med en annan invånare]om hur våra släktingar och gudbarn har vuxit och åldrats, att mitt fadderbarn har fyllt 50 år. Ändå glömmer jag att jag är så här gammal, det är först när jag ser mig själv i spegeln som jag tänker på det, och den som jag pratade med föreslog att om man skulle slå sönder den där spegeln!”

”Jag har blivit litet av en eremit och tycker att det är härligt att få rå om sin egen tid, läsa och göra vad man vill. Det där att alltid vara social och i farten och hålla på och prata, det är nog borta. Eller det har minskat åtminstone.”

”Eftersom livet är att avstå är det ju bra att man förstår det när det gäller saker, att man i tid begriper vad man kan avstå från och ge bort åt någon annan som kan ha glädje av det.”